Det var hon, som hade vingar av sång. Den nakna, den kluvna, den utsatta – den sårbara Sparven i Paris.
Hon kom fram ur skuggorna i Montmartre när gatorna glänste regnblöta i kvarteren runt Place Pigalle. Det var då när après-midi, en eftermiddag, förvandlades till kväll och lyktgubbarna tände ljus i gatlamporna längs Boulevard du Clichy. Det var då caféerna fylldes av gäster, som hade silver i fickorna, pengar hon kunde få om hon kunde röra deras själar med sin sång om kärlek.
Hon såg sitt ansikte speglas i vattenpölen. Det var fortfarande hon, hon hade ännu inte gått förlorad. Men sina vingar kunde hon inte se. Bara den röda slipsen som François, positivspelaren från Rue Lepic, hade kärleksfullt knutit runt hennes hals. Nu var slipsen hennes, hon tyckte om den. Hon skulle alltid få ha den. Som ett minne – för François fanns inte mer.
Kvar för henne var gatan, tjuvarna och knivsliparna. Framför caféet stod en soldat med en sliten vapenrock och spelade på accordion, soldaten med ett plommonstop på huvudet. Hon kunde se att han var så lik François, men han var inte François.
Den blöta gatan glänste som om den hade varit floden Seine. Accordions toner överröstade sorlet fån caféet och Sparven saktade sina steg.
Det var en sång, en Chanson, som hon hade sjungit förr, en kärleksförklaring, ett öppet sår i hennes hjärta. Hon sjöng;
”Cést lámour- om livet en dag för bort dig från mig, om du dör när du är långt ifrån mig, betyder det alls ingenting om du älskar mig, för en dag kommer vi att få dela himmelens blåa evighet tillsammans”
Och det blev så tyst på caféet när hennes sång och accordions sista ton hade klingat ut. Så hon kunde gråta alldeles tyst en liten stund. Och tänka på François leende. Tills hon såg att de kastade slantar till henne, många glänsande mynt…
Och hon var bara femton år och hade redan sett allt, allt utom sina vingar som skulle växa i takt med hennes smärta, hennes längtan, hennes kärlekssorg…Det var hon Edith Giovanna Gassion, Edith Piaf. Sparven i Paris.
